Sverige - ett unikum

Jag har sagt det mer än en gång på denna dryga vecka som vi varit på resande fot, men det tål att upprepas. Vilket underbart, fantastiskt och enastående vackert land vi bor i!

Det spelar liksom ingen roll om man styr kosan mot norr, söder, väst eller öst så bjuder Sverige på något spektakulärt och karaktäristiskt för just sin landsände. Jag har suttit och gapat över de böljande kullarna vid Österlen (och för all del även, tillsammans med Gudrun Schyman, provat Kiviks marknad när det nu råkade sammanfalla med vårt besök i Skåneland). Jag har snubblat gata upp och ner över kullerstenar i Simrishamn och Ystad och njutit av de pyttesmå husen som lutar värre än tornet i Pisa. Jag har badat (nåja, doppat tårna) i saltigt havsvatten och cyklat dressin genom såväl de böljande åkrarna som skuggiga bokskogar. Jag fortsatte min färd uppåt bästkusten (jo, jag är benägen att hålla med patriotiska västkustbor) och njöt lika fullt av klipporna som börjar skymta uppåt hallandskusten.

Jag planerar att snart återse norra Sverige som med sitt karga landskap och friska luft kan erbjuda så mycket mer än bara kyla, snö och is. Gotland med sin karakteristika ligger också färskt i minne sen förra sommaren då vi valde de minsta kostigarna, men likväl hittade bagerier med sina egna specialare och de gotländska saffranspannkakorna kunde man bli serverad var och när som helst.

Jag vet att jag imorgon kommer älska synen av de små röda stugorna som ökar i antal ju närmare man kommer mitt kära Dalarna och Siljan. Jag funderar verkligen på varför jag redan i vintras bokade höstens kanarievecka, men tids nog kommer jag nog på det...

Fantasi eller ekonomi?

Ett alltid aktuellt samtalsämne hemma är vad barnen ätit till lunch på dagis respektive i skolan. Och det må jag säga, mer enformig matsedel än den som bjuds på dagis har jag inte hört talas om. VARJE DAG äter Julia "tatis" och fisk. Tillbehören kan variera, allt ifrån pannkaka till glass eller "grönsås"vilket är ett annat namn för blandade grönsaker. Men får ni pannkaka till fisken? frågade jag idag när jag fick menyn presenterad för mig. Neeej, jaa fick jag som svar, så jag vet fortfarande inte.

Antingen har sparivern gått några steg för långt, så att skolköken tvingas arbeta utifrån volymtänk (samma mat varje dag i ett år) eller också har min dotter ännu inte lärt sig urskilja fantasi från verklighet?

Jag heter Annica ja, tralalala....

Jag var med min son hos tandläkaren och bläddrade i en tidning och följande notis fick min odelade uppmärksamhet. Ibland är det så enkelt att tro på saker. Det här sväljer jag med hull och hår! Och samtidigt får jag väl skänka en tacksamhetens tanke till mor och far som döpte mig till just Annica  :D

Mötet med Pigge

Det måste vara minst 25 år sen jag såg honom. Men imorse kom han där på vägen, med sin vaggande gång och sina pliriga ögon. Jag blev så glad, fast han tittade på mig med förvånad blick som om han inte alls kände igen mig. Min spontana reaktion var att stanna upp och prata lite. Mina försök till konversation möttes dock av att han tvärvände och stack tillbaka till den lilla sidostigen han kommit från. Jag tänkte nästan ropa efter honom, "var inte rädd, det är ju jag!", men insåg att det vore lönlöst.

Trots att han inte uppenbarligen inte delade min glädje över att ses, så kände jag mig glad. Jag hoppas inte det dröjer 25 år till innan jag får se honom igen. Och framför allt, att det inte dröjer så länge innan mina barn får se en livs levande igelkott!

Frustration

Vad slår den frustration man känner när tvååringen på en tvåårings vis säger "ja vet inte", när man försöker locka fram vart hon möjligen kan ha gömt den lilla usb-prylen som jag VERKLIGEN behöver för att trådlösa musen ska fungera?! Inte mycket.

"Har Julia lånat den?" frågar jag med min allra snällaste glad-röst. "Japp", svarar hon blixtsnabbt och springer iväg med de små vippande pippilottorna. Okej, jag får försöka klura själv. VAR kan man tänka sig att en tvååring lägger små roliga saker? Under soffan? I en sko? Bakom dörren? I en kökslåda? Nej, ingen framgång fast jag ägnar minst en kvart åt att leta usb-pryttel (va sjutton heter det då?!). Får försöka locka med Julia igen och plocka fram mitt triumfkort. "Om du hjälper mamma att hitta den, så får du en tablett" lockar jag, medveten om att hon älskar mina Läkerol som jag också är kind of addict to. "Tatatablett, ja vill ha", säger hon och spricker upp i ett stort leende. "Men vi måste hitta mammas sak FÖRST, sen får vi tablett", försöker jag.  "NÄÄÄÄÄÄ, jag lill inte leta, mamma leta!" får jag som svar. Mina försök att konsekvent hävda att vi måste leta först, möts av allt större frustration från dottern, och övergår till slut i gap och skrik. Nu har jag fler problem än jag hade från början. Fortfarande ingen kontakt mellan mus och dator, fortfarande en frustrerad mamma, nu en frustrerad dotter.

Hur det slutade? Jo, hon fick sin tablett av sin icke-konsekventa, konflikt-trötta mamma. Och USB-prytteln, den låg under kontorsstolen, ca metern från datorn. Kanske inte ens Julia som tagit den....

Lite skit rensar magen...

Fick hämta hem en, enligt dagispersonalen, "magsjuk" dotter i fredags. Märkligt tänkte jag när jag kom hem och hon hade allsköns aptit och inte verkade speciellt sjuk. Dock märkte jag också efter tredje, fjärde blöjan på raken att hon nog var lite magsjuk.

Jag levde i den tron ända till jag kom på att mitt glas med egenmedicin på dubbel vuxendos av medikament visst slunkit ner i lilla Julias mage istället. Maken bekräftade att han sett henne med ett glas som han trodde var juice, samma morgon smaskandes "mmm, gott".

För er som undrar så har Giftinformation öppet även lördagar och nej, dosen var inte farlig.

Mera apple-skruttar

Jag uttryckte min ilska över Apple och deras fasoner härom dagen, och idag blev jag ännu surare när jag upptäckte att summan de uppgivit i mejlet inte stämde med kontoutdraget. Varför? Jo, den personen som skrivit mejlet hade GLÖMT att lägga på momsen. Inte nog med att dom har en väldigt förlegad syn på kunder och relationer, utan de verkar helt inkompetenta också! Får leta efter Sverkers mobilnummer imorgon. 

Apple-skrutt!

Jag är så heligt förbannad på Apple och deras monopolistiska brist-på-konkurrens-fasoner. Jag köpte för ungefär ett år sen en iPod för att ha något smidigare än min mobiltelefon när jag springer och lyssnar på radio. Jag har väl tyckt att den är "sådär" som fm-receiver, på vissa avkrokar som jag gillar att springa funkar det inte alls, vilket min mobil klarat om än med viss sprakighet.

Hur som helst, den slutade helt plötsligt att fungera för någon månad sen och eftersom garantitiden fortfarande var aktuell, så anmälde jag skadan enligt konstens alla regler hos Applestore (inte helt lätt att hitta fram till rätt support för rätt produkt). Man fick fylla i ett formulär, vad, hur och varför. Man fick också fylla i kontonummer utifall att skadan inte skulle täckas av garantin. Inga problem tänkte jag, jag har verkligen inte misskött den lille iPoden, jag har ju för sjutton knappt använt den!!!

Apple skickade en ersättningsprodukt och jag fick en färdigadresserad returpåse för min skadade. Jag skickade tillbaka den med vändande post. Igår kväll fick jag alltså ett mejl där man upplyser mig om att de mottagit min skadade produkt och att deras tekniker bedömer att skadan på produkten INTE täcks av min iPod, varför de nu tänker dra 1 800 kronor från mitt konto.

Inte ett ord om VAD skadan var eller hur de upptäckt det, ingenting!!!! Om jag vetat detta har jag självfallet inte skickat in min gamla, eftersom även den nya förmodligen kommer ligga och samla damm eftersom den egentligen inte uppfyller mitt behov, nämligen att kunna få lyssna på min favvo-kanal när jag springer min lilla runda.

Ett jäkla sätt helt enkelt. Och frågan är om det över huvudtaget är konsumenträtts-enligt. Ska kolla det med Sverker. Och med alla jag känner på Facebook. Och Twitter. Och...
  

Uppsatsångest

Det börjar närma sig. Om allt går enligt planerna kommer jag diplomeras med en färsk MBA-examen från Stockholms Universitet i sommar. Men just nu känns det som ljusår bort. Innan dess är det ett helt berg med uppsats-ångest som ska bestigas. Jag TROR ändå jag kommit fram till ämne... Jag har knepat och knåpat ihop en ansats till upplägg med teori, empiri etc enligt uppsatskonstens alla regler. Nu återstår alltså bara att se om min handledare tycker att den fyller ett tillräckligt stort gap så att det duger. För en gångs skull tänker jag "bara" se till att det duger. Sen är jag nöjd.

Jag borde

Dottern sover. Mannen tränar. Sonen är hos kompis. Jag borde:

1) skriva skiss till min uppsats
2) jobba lite med de strategiska uppdrag jag har eftersom sån här lugn tid är svår att finna även på jobbet
3) städa
4) läsa ikapp lite av de miljoner (nåja, tjugo-trettital?) magasin jag har liggandes
5) fixa sytråd i rätt kulör till ett par byxor (som jag sprättat nederfållen på för kanske 2 år sen och som jag hittade i garderoben när jag gjorde en ansats till rensning imorse)
6) skriva några offertförfrågningar
7) verkligen sluta skriva den här listan och bara ta tag i punkt nummer 1!

Vad var det nu, skissen, ja......

 

Som magneter som dras till varann

Häromdagen sprang jag på en gammal barndomsvän. Vi har växt upp tillsammans och jag har aldrig, förrän i vuxen ålder, reflekterat över hur olika vi är. Vi är verkligen varandras motpoler. Men lik förbaskat så träffas vi sisådär var sjunde år, för att "komma ikapp" och förhöra varandra vad som hänt sen sist. Det fascinerar mig att vi finner glädje i varandras sällskap trots att vi inte har NÅGONTING gemensamt. Jo, åldern.

Förmodligen är det så att det skulle var aptrist och inte det minsta utvecklande att alltid umgås med människor som är precis som en själv (hemska tanke...).

Se bortom hindren!

Igår kom min son glädjestrålande hem från skolan och berättade att han skulle vara med i en film. Jaha, va kul, sa jag. Ska ni spela in något på skolan? Nej, vi ska spela in själva, svarade han. Har ni någon filmkamera då, kontrade jag. Neeeej, TV ska spela in, svarade han med självklar röst.
Va roligt, kommer dom på besök? sa jag och trodde att det kanske var något i skolans regi. Nej, vi har inte frågat än, säger sonen och travar raskt iväg och greppar telefonluren. Slå numret, uppmanar han mig och ger mig telefonluren. Vart då? frågar jag nu uppriktigt förvånad. TILL TV!!! svarar sonen, jag ska ringa och fråga om dom kan komma och spela in vår film.

Visst är det underbart! Inga problem, inga hinder, inga tankar "det kommer aldrig funka". Mer sånt i vuxenvärlden tack! Han har till och med filmmanuset klart, det heter Scoobia åker till galaxen.

Helgardering

Så här ser ett autogenererat meddelande ut när jag får "läskvitto" efter ett skickat mail. Ganska skojigt att de vill göra en uppmärksam på att mottagaren kanske inte förstått innehållet.  

Note: This Return Receipt only acknowledges that the message was displayed on the recipient's computer. There is no guarantee that the recipient has read or understood the message contents.

Då återstår frågan, hur kan man vara alldeles säker på att mottagare förstår vad man menar?

Jag är avslöjad!

Det här är mina ritande barn. Perfekt sysselsättning för barnen när mamma lagar lunch. 

Som god mor kommer jag emellanåt med lite glada tillrop som "åh va coolt" eller "meeeen va fin!" Det gör jag naturligtvis åt bådas mästerverk. 

Mamma, varför säger du att det är fint när det inte är det? frågade min son när jag berömde 2-åringen.

Ja, vad säger man? Jag säger bara så för att uppmuntra er kreativitet och utveckling som kan ha påverkan på resten av era liv? Eller ja, jag ljuger lite för att inte göra er ledsna? Sonen är ju helt övertygad om att hans teckningar platsar på Louvren, men att hans syster inte begåvats med samma konstnärsådra. Ja, ni kan ju titta och bedöma själva.

Allt blir bara bättre och bättre - eller?

I en rensning hittade jag min kära gamla kamrat. Vi har tillsammans avverkat några mil i terräng och på landsväg. Jag var den lyssnande vännen, medan min vän var den som alltid fick vräka ur sig sina monologer, timme in och timme ut. Fast som en god kamrat så tilläts jag alltid välja ämne. Ibland blev det musik (vilket på den tiden innebar Cäää-äää-ääriiii med Europe alternativt mer uptempo med Rick Astley) eller så blev det någon spännande deckarhistoria.

Min vän var gul - och väldigt stor! Jag pratar om en löpar/kassettradio som idag över huvud taget inte skulle kallas bärbar. Jag minns att den kunde krångla lite och börja äta kassettbandets plastband, men genom att skruva isär med en enkel skruvmejsel och sätta ihop den igen gjorde att den klarade några mil till.

Fascinerande hur man i efterhand i teknikens fartvind kan tycka "hur kunde man..!" och skratta åt det. Men när är gränsen nådd? Kommer vi komma till en gräns när det inte längre går att utveckla mindre produkter, lättare produkter, fler tjänster eller vad det kan vara. Troligen inte. För så här sa man säkerligen redan på tiden när de första telefonerna bredde ut sig eller som man kan läsa i en fysikbok från 1800-talet, "Elektricitet är en okänd kraft, som knappast kommer att få någon praktisk betydelse". Fniss!

Fast allt är inte bättre nu för tiden, min iPod Nano har redan gått sönder! Det är något med programvaran, men snart orkar jag inte med alla turer med Apple och deras fullständigt hopplösa "service/support"-funktion. Jag önskar jag kunde ge mig på den med skruvmejsel!

Planera för oförutsedda händelser?

När telefonen ringer och det står "Dolt nummer" kan man ge sig sjutton på att det är skolan eller dagis som ringer. Mycket riktigt, idag kom det förhatliga samtalet att sonen var sjuk. Jag vann första duellen med maken om vems jobb som var viktigast så maken hämtade, men jag bytte av honom i halvlek efter att ha rafsat ihop det värsta "måstet" på jobbet. Väskan hem blev extra tung idag.

Sådant här tillsammans med uppdrag som kommer farandes helt oplanerat och ska vara klart "igår" som de flesta säger, hur ska man kunna föra en strukturerad tillvaro med visst mått av lugn i livet? Den som vet borde odiskutabelt få nästa Nobelpris.

Sov under bilen

Morgonstress, packa väskor, snyta näsor, åka till dagis, var är min mobil? Ja, var ÄR min mobil? Bästa sättet att söka en bortsprungen mobil är ju att försöka ringa den för att höra om man ska leta fågel, fisk eller mittemellan. Fast den här gången ville den inte vara med och leka, för jag hörde INGET. Jag letade febrilt i minnet när jag sist kan ha sett den, och nej, jag har nog inte använt den sedan jag under gårdagen var i Gävle. J-kla sk-t!!! Hur som helst, barnen väntar på skjuts och vi rusar ut till bilen när jag av en ren lyckträff får se något som ligger halvt om halvt översnöat en bit in under bilen. Detta något är alltså min mobil som tydligen ville övernatta ute under bilen. Om den fungerar? Jajamensan! Märket, Sony Ericsson. I love it!

Den här händelsen får mig att tänka på historien om den tappade termosen, som jag hört svärfar berätta både en och två (och tre och fyra och...) gånger. Den kan ni få höra en annan gång!

Illvrål

Nackhåren reste sig när sonen gav till ett illvrål från vardagsrummet. Adrenalinet började pumpa, vad har hänt? Vem har slagit hål i huvet? Lever dom? Var är närmaste telefon för 112?

Det visade sig dock att sonen råkat få en snorig lillasyster-näsa tryckt mot armen och nu skrek i högan sky vad äckligt det var och att han nu skulle få öroninflammation av hennes baciller.

Vi har alla olika perspektiv på saker och ting, och det kan i och för sig kännas skönt att det är sån här nivå på hemska saker hos en 7-åring.

Ett år och tio månader

Det var så länge det tog för fröken envis att komma på hur man kan ta sig ur spjälsängen utan mammas eller pappas hjälp. Vi förstod givetvis att den här dagen skulle komma, men vi blev mäkta förvånade igår kväll när hon efter läggdags kom knatandes ut i vardagsrummet, tufsig i håret och med John Blunds sovsand kvar i de små ögonen. Det verkar ju totalt livsfarligt att nästan sovande ta sig över ett hinder i axelhöjd. Det är alltså dags för lillstumpan att få en egen säng utan spjälor.

Sämst i världen

Ja, det är jag! När det kommer till bowling. Sonens stjärnpapper var fulltecknat på bara en vecka (delas ut av fröken, 1 stjärna=skött sig bra i skolan) och det innebär att vi föräldrar ska ge en belöning. Sonen valde alltså att spela bowling. Mina förhoppningar att spela skjortan av mina medspelare grusades redan efter första klot... kastningen? Rullningen? Jag är inte bara usel på bowling-vokabulär, jag suger verkligen när det gäller att slå ner dom där pjäserna också. Sonen gav mig mestadels tummen ner. Fast all förtret var som bortblåst när vi var klara och han säger, "mamma, du var inte så bra att spela, men jag tycker iallafall att du är ganska bra".

Brevlådeförväntningar

Av någon anledning går jag alltid och väntar på "rolig" post. Varenda dag när jag öppnar brevlådan, så har jag viss förväntan att få bli överraskad och glad och jag blir lika besviken varenda gång det bara är reklamblad och räkningar, vilket det är säkert 9 av 10 gånger. Gladare blir jag de dagar när mina favorittidningar dimper ner, att jag sen inte har tid att läsa dom är en annan historia. De första sekunderna av glädje över att jag kommer att ha ett härligt, oöppnat magasin liggandes som väntar på rätta stunden är skön. Sen tycker jag att kalasinbjudningar till sonen är ganska härliga också, därför att jag vet att han kommer bli så glad.

Idag var det en sån där härlig postlåde-dag för där låg något oväntat, något spännande och faktiskt för de inblandade en livsupplevelse. Det kom en bröllopsinbjudan. Fint skriven och vackert formgiven på fint papper. Härligt, skojigt och underbart!!!

Nu har det börjat!

Det är slutet av februari och ungdomarna har kommit på att det snart är sommar och därför ute och söker sommarjobb. Som företagare inom en bransch dit många unga skulle döda för att få in en fot så fullständigt översvämmas jag av mejl och en och annan modig som använder det nästan bortglömda mediet telefon. Alla har de olika bakgrund, ålder och erfarenhet (eller brist på).

Jag måste säga att det väldigt geschwint när jag skulle ut i sommarjobbs-svängen, sommaren mot nionde klass. En kompis farsa fixade in mig på Kvarnsvedens pappersbruk som städerska. Min rutt med sopkvasten utgjorde barackerna på gården och vedinvägningen som låg en halv kilometer bort mot andra sidan inhägnanden. Efter mina fyra veckor kunde jag kvittera ut en "offantlig" summa pengar, vill minnas att det blev en JVC stereo med DUBBLA kassettdäck OCH cd-spelare (och givetvis skivspelare för alla mina härliga vinyl).

Sen följde några år med tjänst inom Postverket, antagligen för att barn med föräldrar inom posten hade förtur. Jag sorterade brev och paket som värsta Karl-Bertil Jonsson. Skillnaden var väl den att mina paket och brev sorterades till rätt adressater (tror jag?!). Jag blev iallafall en jäkel på postnummer och kunde rabbla postnummer till varenda stad och håla i landet. Efter min korta karriär inom Posten föll det sig så väl att en kompis som jobbade extra på ICA tipsade mig om helgjobb och där blev jag kvar under gymnasie- och högskoletiden.

Jag förstår att det inte är lika enkelt att ta sig in i arbetslivet idag, och det är lika jobbigt varje gång jag måste avspisa någon hoppfull ungdom som inget hellre vill än att få ett jobb.

Sömnbrist gör oss trögtänkta

Känns förstås inte som en nyhet, men idag skriver Netdoktor.se att ny forskning kan bevisa att en kort stunds sömn förbättrar inlärningsförmågan betydligt. Under sömnen töms hjärnans arbetsminne och det blir lättare att fylla på med ny kunskap, enligt forskning från Berkley University:  

Det är sedan tidigare känt att sömnbrist gör oss mer trögtänkta. Hoppar man till exempel över nattsömnen helt och hållet försämras förmågan att lära sig nya saker med närmare 40 procent, eftersom vissa delar av hjärnan stängs av till följd av sömnbrist. Men nu presenterar forskare resultat som visar att även kortare tupplurar påverkar inlärningsförmågan positivt. I en studie har man låtit två grupper av testpersoner utföra en omfattande inlärningsuppgift vid lunch, för att stimulera hippocampus, som är den del av hjärnan som är aktiv i faktainlärning. Samtliga deltagare presterade likvärdigt i uppgiften. Därefter fick den ena gruppen ta en tupplur på 90 minuter, medan de i den andra gruppen fortsatte vara vakna. Vid 18-tiden på kvällen fick de en ny uppgift att utföra, och det som framkom var att de personer som fått ta en tupplur presterade markant bättre än de som hållit sig vakna. Dessutom ökade de sin förmåga att lära sig nya saker.

Så vänner och kollegor därute, ha lite överseende med mig, tills min dotter låter mig sova!

Plustid eller minustid?

Jaha, ingen har väl missat att SJ har stora problem med tågtrafiken och jag fick precis veta att mitt bokade tåg imorgon är inställt. Inställda tåg betyder inställda kundmöten. Då gäller det att se det positiva i det hela, kanske kan det finnas en chans att jag hinner ikapp med lite annat jobb?

För många år sen fick jag en bok som handlade om just tid. Ni minns kanske Bodil Jönssons tankar om tid? Hon påstod i varje fall att tiden är det mest solidariska som finns, just därför att alla får lika mycket av den. Hon påstod också att tid alltid räcker till. Det handlar bara om prioritera. Men jag är ändå inte helt övertygad. Det finns såna här små otäcka tidstjyvar som stryker omkring och bara stjäl och stjäl och aldrig någonsin ger något tillbaka. Det kan vara små banala olyckor som utspillda mjölkglas, eller större saker som dygnslånga flygförseningar. Det kan också vara människor i ens omvärld som bara stjäl tid utan att tillföra det minsta.

Dansa jenka

var exakt vad jag gjorde imorse. Vaknade med ymnigt snöfall utanför fönstret, men insåg att jag ändå var tvungen att uppfylla min plikt som självplågare. Drog på mig träningskläderna och gav mig ut. Det var moddigt, det var kulet, snön virvlade in i mina (nyopererade) ögon. För varje två steg framåt halkade jag ett steg bakåt. Jag var ensam, det var mörkt.

Men herregud så härligt! Jag orkade med en dag på jobbet i hysteriskt tempo och sitter nu här med middagsätna, läxlästa och nybadade barn. Det hade aldrig gått om jag inte dansat jenka imorse!

Skenet kan bedra

Visst ser den ganska harmlös ut, den här lilla mjukdjurs-pennan som min 1,5 åring fick som en liten ingenting-särskilt-present igår? Men se skenet bedrar! Julia blev till en början väldigt förtjust i den och ville inte släppa den ifrån sig, så den fick följa med i bilen när jag skulle skjutsa sonen till en kompis. Helt plötsligt så kastar hon den ifrån sig och vrååååålar "Den bitte meeej, den bitte meeej". Jag försökte försäkra henne om att den verkligen inte kunde bitas, men hon lät sig inte luras. Ånej.

Det var alltså ingen vanlig liten utsmyckad penna jag hade köpt utan en livs levande åsna som min dotter nu inte vågar komma i närheten av. Vet inte riktigt hur jag ska göra, finns det djurhem för, eh.. pennor som inte är pennor utan visar sig vara något helt annat?

Rädd för mig själv

Jag ser inte klok ut!!! (jag hör några välbekanta ironiska röster som säger VI VEEEET!) men faktum är att jag ser ut som en spyfluga förstorad i typ 2000 procent. Jag har fått ett par plastlock med stora hål i, som en jättesil, att sätta för ögonen för att undvika att jag gnuggar mig i mina nyopererade ögon inatt. Nu ligger jag ju här i min ensamhet på ett hotellrum så ingen behöver ju se eländet, men jag är allvarligt rädd att jag ska skrämma livet ur mig själv om jag behöver upp på toaletten inatt och råkar gå förbi spegeln. Kanske ska tejpa över de små titthålen också...

Från närsynt bofink till klarsynt hök

Sitter på ett hotellrum i Gävle. Jag genomförde en ögonlaseroperation i förmiddags. Eller jag och jag, det var en väldigt förtroendeingivande ögonläkare som GJORDE det. Hur som helst, för en sekund så hann jag nästan ångra mig. Det var när han återigen beskrev tillvägagångssättet, där de skär ett snitt i hornhinnan, l y f t e r den åt sidan och lasrar på lagret under, innan de lägger tillbaka hinnan... Jag såg framför mig hur kanske hinnan skulle lossna helt, vad vet jag, även en ögonläkare kan väl ha en dålig dag?! Tanken på att få vakna på morgonen utan att behöva känna sig fram efter glasögonen innan man kan tassa ut på badrummet gjorde att jag slog de otäcka tankarna åt sidan.

Och här sitter jag alltså 7 timmar senare och känner att min bofinken-Knut-syn förvandlats till höksyn, dock en hök med mycket grus i ögonen, men det är utlovat att den känslan ska försvinna.

Det enda nesliga är väl att han var tvungen att plocka bort några ögonfransar för att dom var I VÄGEN! Sen när har ögonfransar varit i vägen??!! Och inte kan jag maskera det med någon super-double-extra-wonder-magic-mascara heller eftersom det är no-no med smink några dar framöver.

Inte lyft ett finger men fått massor gjort!

Idag har det varit en dag på jobbet där jag suttit still på rumpan hela dagen. Och ändå är jag oändligt trött. I hjärnan. Jag har haft två större idémöten och det tar fullständigt musten ur en. Hjärnan känns som en liten ihopskrynklad murkla. Det som fascinerar mig är hur "produktlivscykeln" ser ut för ett idémöte. Först lite trevande, vad är det vi ska åstadkomma, sen lite tama idéer, sen allt mer järva (läs ogenomförbara, idiotiska) och sen HJÄRNDÖDEN. Hur man än försöker så händer ingenting på svarta tavlan. Paniken infinner sig, hjälp vi är kommunikationsbyrån utan idéer!!!! Sen efter ett tag är det någon som säger eller gör något som blir det förlösande. Nytt bränsle kastas in och vi förkastar alla första idéer (ni vet dom där som alla andra också kommer på) och idéarbetet kommer in i en verkligt produktiv fas där tankarna utvecklas till koncept och kampanjer som "bara" ska få sig en översyn av en duktig kreatör för att kunna presenteras för kund.

Nu ska jag bara kasta mig i soffan, massera min trötta hjärna och förhoppningsvis vakna upp imorgon med inte allt för mycket träningsvärk.

Det smakar inte som vanligt!

Nej, de gjorde de sannerligen inte, mina köttfärsbiffar. Jag gjorde som jag brukar när jag lagar mat, d v s körde på känn. Älg blandades med cheddar, senap, och en blandning av kryddor som jag inte lyckas memorera. Resultatet blev idag överraskande gott och dessutom lyckades jag få biffarna att sitta ihop. Där brukar det annars fallera lite. Det tråkiga är ju att det är svårt att upprepa succén när man anammar Cajsa Wargs man tager hvad man hafver.

Alla utom sonen åt med stor aptit. Där gick hemmagjorda biffar inte hem. "Det smakar inte som vanligt, biff är mycket godare i skolan" var det hårda omdömet.

Undrar vad Scan, Dafgård och alla de andra livsmedelsdrakarna har för knep när de gång efter annan lyckas få barnen att vända sig mot oss föräldrar och fördärva våra ständiga ansträngningar att laga hälsosam, nyttig och god mat?!

Nu är våren här!

Snart iallafall. Ute på min sedvanliga löptur råkade jag hamna på en helt snöfri fläck, förmodligen där snöplogen gått lite djupare. De en eller två steg jag hann springa på bar mark räckte för att väcka mina vårkänslor till liv. Nu är jag förväntansfull och väntar på de första vårblommorna och snödropp från taken.

Det är någon som pratar!

Med sjuk son har det blivit en arbetsdag hemma idag. Jag har därför fått min beskärda del av TELEFONFÖRSÄLJARE! Finns inget som gör mig mer irriterad. Jag är dessutom anmäld till NIX-registret för att slippa den här typen av nasning. Vid ett av samtalen idag svarade sonen och kommer inspringande med telefonluren till mig "Mamma, det är någon som pratar!!!". Jag tog luren och mycket riktigt, det var någon som pratade, och pratade, och pratade. Jag avbröt honom med ett bryskt "du kan väl för f-n inte bara mala på när min son svarar". Ojdå, fick jag som svar, "jag tyckte det var någon som svarade Annica". Jaha, då helt plötsligt skulle det varit okej att mala på utan känsla för om kunden, d v s jag, har tid eller över huvudtaget är intresserad.

Jag upphör aldrig att förvånas över telefonförsäljning. Det måste vara en utdöende form. Att inte kunden själv får bestämma vad man ska köpa, var man ska köpa det och när man vill köpa känns väldigt gammaldags.

Hur var det här med profilen....

Den som följt mej några dagar kanske uppmärksammar att jag bytt utseende på bloggen lika många gånger som antal dagar jag varit igång med min blogg. Det här beteendet är inget nytt för mig. Så här är det även ibland när jag ska klä mig, till vardags eller fest. Jag bestämmer mig vad jag ska ha på mig. Och ändrar mig i nästa sekund. Det här är faktiskt en ganska jobbig egenskap jag har och framför allt stjäl det ju dyrbara minuter.

Ett annat område som jag beter mig precis likadant vid är middagsplanering. Det här leder till att kylen ofta är full med allehanda burkar med olika tillbehör vars huvudmaträtt aldrig blev tillagad. Kanske dags för en liten tapasbjudning? Att det är min brist på beslutsamhet som är skälet behöver jag ju inte avslöja!

PS Jag känner att jag behöver rättfärdiga mig här också och helt ärligen säga att jag har en motsatssida också, som är enormt beslutsför. Det kan säkerligen flera i min omgivning intyga...

Det är skillnad på skidåkare och skidåkare! Eller?

Sonen har skidträning och jag fick även lill-snuttan på halsen, så hon sitter här bredvid mig i bilen och sover. Bilen är placerad på första parkett och jag kan därför ohämmat studera alla skidåkare som drar förbi i spåret. De är långa, korta, breda, smala, unga och gamla som samsas om ett dubbelspår. Men se, det går alldeles utmärkt! Det här är någonting helt annat än de skidåkare som håller till i pisterna i Åre eller Sälen. Där går störst först, eller den som är tillräckligt kaxig lyckas också kapa åt sig större delen av backen.

Här är jag ganska säker på att jag inte får medhåll från alla?! Och kanske är det så att mina skilda upplevelser har mer med hur hemma jag känner mig på vardera arena. Behöver jag tala om att jag hellre sliter lagg än riskerar livhanken i en skidbacke?

Morgonstress

I looooove morgnar när allt flyter, barnen är på gott humör, man har lagt fram kläder och diverse dagis- resp skolpackning kvällen innan, och man kommer inglidande till jobbets parkering i god tid för att hinna med en kopp te och hinna blicka över kommande vecka, innan första mötet drar igång. Sen är den där lugna stunden liksom förbi för resten av veckan.

Morgonens morgon hamnar därför ganska långt ner på min lista över bra morgnar (om jag nu hade haft en sån lista). En helt hopplös Julia som VILL ha tofsar (i det på gränsen till obefintliga håret) och när jag lyckas trassla in några snoddar i det det där fjunet skriker hon rakt ut och drar ur dom lika snabbt. Hon har ju bara levt i ca 1,5 år så hennes svenska är inte helt förståelig alla gånger. Jag fattar därför inte vad jag gör för fel, vilket gör att hon blir ÄNNU ilsknare. Eftersom det är fadern som ska lämna barnen idag så glider jag ut till min bil lättad över att bara smita från tofs-infernot. Men vilken lycka vara för evigt? Hinner bara ner på stan när jag får telefonsamtal från maken vars bil inte heller vill vara med i matchen. Den är stendöd! Jag vänder, hämtar barnen, varav hälften fortfarande skrikande, och kör sen skytteltrafik mellan skola, dagis och två bensinmackar för att få tag på det maken behöver. Hem igen, ingen framgång med bilen. Jag ska ha möte med revisorn, hur ska jag hinna, hur ska jag hinna?

Hann jag? Ja. Slutet gott, allting gott. Men nästa gång ska jag inte ens hetsa upp mig över stressiga morgnar. Dom finns där ibland och det är bara att njuta dom gånger planeringen funkar!

Krämernas kräm!

En bloggarkollega tillika jobbarkollega var inne på ämnet att shopping skapar lycka. Jag kan inte annat än hålla med. Min stora last är att fylla badrumsskåpet till brädden med allehanda skönhetsprodukter. De utlovar ungdom, fräschör, strålande hy och ett bättre liv helt enkelt. Min mor skulle BAXNA om hon visste vad innehållet i mitt badrumsskåp kostat mig. Jag vet inte heller, jag vill inte veta...

För några år sedan, när kronan var lite förmånligare för utomlandsifrånköp, så hette min favoritsajt strawberrynet. De har i princip alla varumärken man kan drömma om, och som mer eller mindre landsortsbo, så har vi ju inte NK inpå knuten direkt. Man klickade sig igenom sin beställning, betalade och inväntade paketet. Emballaget var omknutet med ett glittrigt lila snöre försett med rosett. Inuti låg varje liten produkt inslagen i ett vackert silverpapper. Det var som lilla julafton att få dessa paket skickade ända från Kina.

Vilken är då min favoritprodukt? Det finns faktiskt en som sticker ut, som verkligen håller vad den lovar. Som gör den narigaste hud persikolen och som får torra, fnasiga läppar att bli vackert glansiga igen. Den heter........ Locobase repair och köps för runt ynka hundralappen på Apoteket. Den funkar också alldeles utmärkt på röda bebisrumpor och böjveckseksem!

Som jag letat!

I ganska många år har jag letat efter den där lilla egna stunden i vardagen. Jag har letat överallt, jag har letat på morgonen, på kvällen, på dagen, på natten och inte funnit den någonstans! Men så helt plötsligt hittade jag den! Som jag saknat den och ändå låg den där framför ögonen hela tiden.

Den här stunden är min! Jag sitter inne i Julias rum och nattar henne med spotify som spelar Alice babs Björnen sover, Mors lilla Olle och andra ovärderliga skatter. Under tiden passar jag på att se över min lilla blogg, som redan börjar kännas som en vän. Det här kanske blir en livslång relation, vem vet? Fast jag antar att jag får byta ut Alice mot något rockigare vad tiden lider.

SJ, SJ gamle vän?

Jaha, då sitter man här. Strandad, igen! Glad i hågen över att ha bokat om min biljett till ett tidigare tåg, så har jag plötsligt blivit surmulen, på gränsen till ilsken. Vi skulle lämnat Centralstationen för 35 minuter sen och för en minut sedan kom personalen och informerade om att de väntade på ett lok. Det måste ha kommit som en total överraskning för dom att de behövde ett lok för att dra tåget uppöver mot Dalarna!??!

Två frågor, varför får vi (d v s KUNDERNA) sitta i en kolmörk kupe i 34 minuter innan vi får veta något? Och hur ser logistiksystemen ut hos SJ, när man uppenbarligen missat denna lilla detalj?

Okej, ska svälja förtretet och väntar nu lugnt på hur SJ givetvis självmant kommer att kompensera oss resenärer på något trevligt sätt...

Lördagsmorgonsbetraktelser

Har haft en fantastiskt trevlig kväll i Stockholm med mina kollegor. I vanlig ordning var jag hungrig som en varg imorse, så trots att jag för en gångs skull skulle kunnat få sova ut, så drog den knorrande magen ner mig till hotellets frukostmatsal i arla morgonstund. Det var liksom bara att hänga med. Det märkliga är att jag trots att jag har hotellets enorma frukostutbud dukat framför mig så dras jag till precis samma saker som jag äter i vanliga fall, år ut och år in. Det är klart, ett och annat lyxtillbehör extra slinker förstås ner. Men det måste ju betyda att jag faktiskt äter världens godaste frukost varje dag. Lyllo mig!

En spännande morgon

Skulle ut och springa i ottan och hade därför klockan ställd på den okristliga tiden 4.50. Klev upp och kikade ut med förhoppningen att all snö skulle vara borta och solen lysa.... Men fick istället se en bil parkerad på VÅR uppfart, precis bakom våra bilar. Vad gjorde den där??!! Jag ringde polisen som inte kunde se att bilen var rapporterad stulen, men förmodligen låg ägaren fortfarande och sussade gott i sängvärmen.

Hur som helst, på 4-5 minuter fanns polisen på plats och inspekterade. Det syntes att dom gjort det här förr... Det var ju inte direkt som på film där dom skulle tagit den tappade, frusna handsken med tång och lagt den i en påse för vidareidentifiering. Men det var iallafall tillräckligt spännande för mig och min 7-åring!

Frågetecknen kvarstår, vems är den frusna handsken? Varför på vår gård? Och är vi nu allierade med någon ur den kriminella världen? Och varför är det fortfarande så mycket snö och kallt?

Vill inte!

Nää, lill inte. Den snart tvååriga dottern stirrar stint på mig när jag försöker dra några drag med den lilla blå tandborsten med djur på. Jo, visa mamma hur stort du kan gapa, försöker jag, men möts av ett skakande huvud och en mun som knips allt hårdare. Meeen, du vill väl inte att ha tandtroll i munnen? fortsätter jag. Fortfarande ingen framgång. Jaha, då får väl tandtrollen äta upp dina tänder då, säger jag och lägger tandborsten ifrån mig, med förhoppningen att hon då ska inse att hon tänjt på gränsen till max nu. Trodde jag, i min enfald. Hon studsar ut ur badrummet och byter snabbt ämne.

Jag kan inte låta bli att förvånas över barns strutsmentalitet och förmåga att sticka huvudet i sanden när det gäller saker man inte vill, inte orkar eller tycker är viktiga för tillfället. Tänk om... Nej, jag slår det snabbt ifrån mig. Som vuxen, som förälder, som företagsledare, som arbetstagare, som samhällsmedborgare så kan man inte, så får man inte slå saker ifrån sig och tycka att någon annan ska ta tag i problemet. Sen spelar det ingen roll om det handlar om att byta en toalettpappersrulle som tagit slut eller höja sin röst mot orättvisor i sin omvärld.

Första dagen på PRAO

Ja, det hette PRAO på stenåldern när jag som åttondeklassare skulle ut och se hur man jobbade på ett RIKTIGT företag. Jag valde Lindex och trodde i min enfald att jag skulle få jobba med mode... Jag stod tre veckor i en källare och strök kläder och hängde på galgar. En av de få gånger jag fick vara ute i butiken kom mamma till min stora fasa. Där stod jag med nymålade läppar och säkerligen någon blå kajal. "På den tiden" så började man inte sminka sig förrän typ i nian, och där stod jag som åttondeklassare och försökte leka världsvan. Ja, det blev inget mer modeinriktat arbete för mig. Och lika väl det, jag är glad om jag hittar ett par jeans och en tröja att hoppa i på morgonen.

Nåväl, tillbaka till det här med praktik. Det här är min första dag som praktikant på min egen blogg. Jag är lika pirrig, nyfiken och entusiastisk som man brukar vara när man börjar med något nytt. Jag är en tuff chef, så jag kommer kritiskt granska allt som skrivs. Och är det något jag inte är nöjd med, ja, då tar jag mig själv i örat och skärper mig, precis som på mitt vanliga jobb.

En löptur i snön

Inkommen från träningen. SMHI varnade för snöfall med drivbildningar som kan ge upphov till trafiksvårigheter, men man är väl smart... Jag höll mig nämligen borta från trafiken, jag sprang min egen lilla runda. Jag fick m a o snöpulsa! Dessutom kunde jag leka min favoritlek, nämligen att jag är med i en tävling och ligger i ledning (det brukar dessutom sluta med att jag vinner, i min fantasi alltså...). Bevisen var ju uppenbara, INGEN annan hade ju varit där före mig!