Som magneter som dras till varann

Häromdagen sprang jag på en gammal barndomsvän. Vi har växt upp tillsammans och jag har aldrig, förrän i vuxen ålder, reflekterat över hur olika vi är. Vi är verkligen varandras motpoler. Men lik förbaskat så träffas vi sisådär var sjunde år, för att "komma ikapp" och förhöra varandra vad som hänt sen sist. Det fascinerar mig att vi finner glädje i varandras sällskap trots att vi inte har NÅGONTING gemensamt. Jo, åldern.

Förmodligen är det så att det skulle var aptrist och inte det minsta utvecklande att alltid umgås med människor som är precis som en själv (hemska tanke...).