Se bortom hindren!

Igår kom min son glädjestrålande hem från skolan och berättade att han skulle vara med i en film. Jaha, va kul, sa jag. Ska ni spela in något på skolan? Nej, vi ska spela in själva, svarade han. Har ni någon filmkamera då, kontrade jag. Neeeej, TV ska spela in, svarade han med självklar röst.
Va roligt, kommer dom på besök? sa jag och trodde att det kanske var något i skolans regi. Nej, vi har inte frågat än, säger sonen och travar raskt iväg och greppar telefonluren. Slå numret, uppmanar han mig och ger mig telefonluren. Vart då? frågar jag nu uppriktigt förvånad. TILL TV!!! svarar sonen, jag ska ringa och fråga om dom kan komma och spela in vår film.

Visst är det underbart! Inga problem, inga hinder, inga tankar "det kommer aldrig funka". Mer sånt i vuxenvärlden tack! Han har till och med filmmanuset klart, det heter Scoobia åker till galaxen.

Helgardering

Så här ser ett autogenererat meddelande ut när jag får "läskvitto" efter ett skickat mail. Ganska skojigt att de vill göra en uppmärksam på att mottagaren kanske inte förstått innehållet.  

Note: This Return Receipt only acknowledges that the message was displayed on the recipient's computer. There is no guarantee that the recipient has read or understood the message contents.

Då återstår frågan, hur kan man vara alldeles säker på att mottagare förstår vad man menar?

Jag är avslöjad!

Det här är mina ritande barn. Perfekt sysselsättning för barnen när mamma lagar lunch. 

Som god mor kommer jag emellanåt med lite glada tillrop som "åh va coolt" eller "meeeen va fin!" Det gör jag naturligtvis åt bådas mästerverk. 

Mamma, varför säger du att det är fint när det inte är det? frågade min son när jag berömde 2-åringen.

Ja, vad säger man? Jag säger bara så för att uppmuntra er kreativitet och utveckling som kan ha påverkan på resten av era liv? Eller ja, jag ljuger lite för att inte göra er ledsna? Sonen är ju helt övertygad om att hans teckningar platsar på Louvren, men att hans syster inte begåvats med samma konstnärsådra. Ja, ni kan ju titta och bedöma själva.

Allt blir bara bättre och bättre - eller?

I en rensning hittade jag min kära gamla kamrat. Vi har tillsammans avverkat några mil i terräng och på landsväg. Jag var den lyssnande vännen, medan min vän var den som alltid fick vräka ur sig sina monologer, timme in och timme ut. Fast som en god kamrat så tilläts jag alltid välja ämne. Ibland blev det musik (vilket på den tiden innebar Cäää-äää-ääriiii med Europe alternativt mer uptempo med Rick Astley) eller så blev det någon spännande deckarhistoria.

Min vän var gul - och väldigt stor! Jag pratar om en löpar/kassettradio som idag över huvud taget inte skulle kallas bärbar. Jag minns att den kunde krångla lite och börja äta kassettbandets plastband, men genom att skruva isär med en enkel skruvmejsel och sätta ihop den igen gjorde att den klarade några mil till.

Fascinerande hur man i efterhand i teknikens fartvind kan tycka "hur kunde man..!" och skratta åt det. Men när är gränsen nådd? Kommer vi komma till en gräns när det inte längre går att utveckla mindre produkter, lättare produkter, fler tjänster eller vad det kan vara. Troligen inte. För så här sa man säkerligen redan på tiden när de första telefonerna bredde ut sig eller som man kan läsa i en fysikbok från 1800-talet, "Elektricitet är en okänd kraft, som knappast kommer att få någon praktisk betydelse". Fniss!

Fast allt är inte bättre nu för tiden, min iPod Nano har redan gått sönder! Det är något med programvaran, men snart orkar jag inte med alla turer med Apple och deras fullständigt hopplösa "service/support"-funktion. Jag önskar jag kunde ge mig på den med skruvmejsel!

Planera för oförutsedda händelser?

När telefonen ringer och det står "Dolt nummer" kan man ge sig sjutton på att det är skolan eller dagis som ringer. Mycket riktigt, idag kom det förhatliga samtalet att sonen var sjuk. Jag vann första duellen med maken om vems jobb som var viktigast så maken hämtade, men jag bytte av honom i halvlek efter att ha rafsat ihop det värsta "måstet" på jobbet. Väskan hem blev extra tung idag.

Sådant här tillsammans med uppdrag som kommer farandes helt oplanerat och ska vara klart "igår" som de flesta säger, hur ska man kunna föra en strukturerad tillvaro med visst mått av lugn i livet? Den som vet borde odiskutabelt få nästa Nobelpris.

Sov under bilen

Morgonstress, packa väskor, snyta näsor, åka till dagis, var är min mobil? Ja, var ÄR min mobil? Bästa sättet att söka en bortsprungen mobil är ju att försöka ringa den för att höra om man ska leta fågel, fisk eller mittemellan. Fast den här gången ville den inte vara med och leka, för jag hörde INGET. Jag letade febrilt i minnet när jag sist kan ha sett den, och nej, jag har nog inte använt den sedan jag under gårdagen var i Gävle. J-kla sk-t!!! Hur som helst, barnen väntar på skjuts och vi rusar ut till bilen när jag av en ren lyckträff får se något som ligger halvt om halvt översnöat en bit in under bilen. Detta något är alltså min mobil som tydligen ville övernatta ute under bilen. Om den fungerar? Jajamensan! Märket, Sony Ericsson. I love it!

Den här händelsen får mig att tänka på historien om den tappade termosen, som jag hört svärfar berätta både en och två (och tre och fyra och...) gånger. Den kan ni få höra en annan gång!