Illvrål

Nackhåren reste sig när sonen gav till ett illvrål från vardagsrummet. Adrenalinet började pumpa, vad har hänt? Vem har slagit hål i huvet? Lever dom? Var är närmaste telefon för 112?

Det visade sig dock att sonen råkat få en snorig lillasyster-näsa tryckt mot armen och nu skrek i högan sky vad äckligt det var och att han nu skulle få öroninflammation av hennes baciller.

Vi har alla olika perspektiv på saker och ting, och det kan i och för sig kännas skönt att det är sån här nivå på hemska saker hos en 7-åring.

Ett år och tio månader

Det var så länge det tog för fröken envis att komma på hur man kan ta sig ur spjälsängen utan mammas eller pappas hjälp. Vi förstod givetvis att den här dagen skulle komma, men vi blev mäkta förvånade igår kväll när hon efter läggdags kom knatandes ut i vardagsrummet, tufsig i håret och med John Blunds sovsand kvar i de små ögonen. Det verkar ju totalt livsfarligt att nästan sovande ta sig över ett hinder i axelhöjd. Det är alltså dags för lillstumpan att få en egen säng utan spjälor.

Sämst i världen

Ja, det är jag! När det kommer till bowling. Sonens stjärnpapper var fulltecknat på bara en vecka (delas ut av fröken, 1 stjärna=skött sig bra i skolan) och det innebär att vi föräldrar ska ge en belöning. Sonen valde alltså att spela bowling. Mina förhoppningar att spela skjortan av mina medspelare grusades redan efter första klot... kastningen? Rullningen? Jag är inte bara usel på bowling-vokabulär, jag suger verkligen när det gäller att slå ner dom där pjäserna också. Sonen gav mig mestadels tummen ner. Fast all förtret var som bortblåst när vi var klara och han säger, "mamma, du var inte så bra att spela, men jag tycker iallafall att du är ganska bra".

Brevlådeförväntningar

Av någon anledning går jag alltid och väntar på "rolig" post. Varenda dag när jag öppnar brevlådan, så har jag viss förväntan att få bli överraskad och glad och jag blir lika besviken varenda gång det bara är reklamblad och räkningar, vilket det är säkert 9 av 10 gånger. Gladare blir jag de dagar när mina favorittidningar dimper ner, att jag sen inte har tid att läsa dom är en annan historia. De första sekunderna av glädje över att jag kommer att ha ett härligt, oöppnat magasin liggandes som väntar på rätta stunden är skön. Sen tycker jag att kalasinbjudningar till sonen är ganska härliga också, därför att jag vet att han kommer bli så glad.

Idag var det en sån där härlig postlåde-dag för där låg något oväntat, något spännande och faktiskt för de inblandade en livsupplevelse. Det kom en bröllopsinbjudan. Fint skriven och vackert formgiven på fint papper. Härligt, skojigt och underbart!!!

Nu har det börjat!

Det är slutet av februari och ungdomarna har kommit på att det snart är sommar och därför ute och söker sommarjobb. Som företagare inom en bransch dit många unga skulle döda för att få in en fot så fullständigt översvämmas jag av mejl och en och annan modig som använder det nästan bortglömda mediet telefon. Alla har de olika bakgrund, ålder och erfarenhet (eller brist på).

Jag måste säga att det väldigt geschwint när jag skulle ut i sommarjobbs-svängen, sommaren mot nionde klass. En kompis farsa fixade in mig på Kvarnsvedens pappersbruk som städerska. Min rutt med sopkvasten utgjorde barackerna på gården och vedinvägningen som låg en halv kilometer bort mot andra sidan inhägnanden. Efter mina fyra veckor kunde jag kvittera ut en "offantlig" summa pengar, vill minnas att det blev en JVC stereo med DUBBLA kassettdäck OCH cd-spelare (och givetvis skivspelare för alla mina härliga vinyl).

Sen följde några år med tjänst inom Postverket, antagligen för att barn med föräldrar inom posten hade förtur. Jag sorterade brev och paket som värsta Karl-Bertil Jonsson. Skillnaden var väl den att mina paket och brev sorterades till rätt adressater (tror jag?!). Jag blev iallafall en jäkel på postnummer och kunde rabbla postnummer till varenda stad och håla i landet. Efter min korta karriär inom Posten föll det sig så väl att en kompis som jobbade extra på ICA tipsade mig om helgjobb och där blev jag kvar under gymnasie- och högskoletiden.

Jag förstår att det inte är lika enkelt att ta sig in i arbetslivet idag, och det är lika jobbigt varje gång jag måste avspisa någon hoppfull ungdom som inget hellre vill än att få ett jobb.

Sömnbrist gör oss trögtänkta

Känns förstås inte som en nyhet, men idag skriver Netdoktor.se att ny forskning kan bevisa att en kort stunds sömn förbättrar inlärningsförmågan betydligt. Under sömnen töms hjärnans arbetsminne och det blir lättare att fylla på med ny kunskap, enligt forskning från Berkley University:  

Det är sedan tidigare känt att sömnbrist gör oss mer trögtänkta. Hoppar man till exempel över nattsömnen helt och hållet försämras förmågan att lära sig nya saker med närmare 40 procent, eftersom vissa delar av hjärnan stängs av till följd av sömnbrist. Men nu presenterar forskare resultat som visar att även kortare tupplurar påverkar inlärningsförmågan positivt. I en studie har man låtit två grupper av testpersoner utföra en omfattande inlärningsuppgift vid lunch, för att stimulera hippocampus, som är den del av hjärnan som är aktiv i faktainlärning. Samtliga deltagare presterade likvärdigt i uppgiften. Därefter fick den ena gruppen ta en tupplur på 90 minuter, medan de i den andra gruppen fortsatte vara vakna. Vid 18-tiden på kvällen fick de en ny uppgift att utföra, och det som framkom var att de personer som fått ta en tupplur presterade markant bättre än de som hållit sig vakna. Dessutom ökade de sin förmåga att lära sig nya saker.

Så vänner och kollegor därute, ha lite överseende med mig, tills min dotter låter mig sova!

Plustid eller minustid?

Jaha, ingen har väl missat att SJ har stora problem med tågtrafiken och jag fick precis veta att mitt bokade tåg imorgon är inställt. Inställda tåg betyder inställda kundmöten. Då gäller det att se det positiva i det hela, kanske kan det finnas en chans att jag hinner ikapp med lite annat jobb?

För många år sen fick jag en bok som handlade om just tid. Ni minns kanske Bodil Jönssons tankar om tid? Hon påstod i varje fall att tiden är det mest solidariska som finns, just därför att alla får lika mycket av den. Hon påstod också att tid alltid räcker till. Det handlar bara om prioritera. Men jag är ändå inte helt övertygad. Det finns såna här små otäcka tidstjyvar som stryker omkring och bara stjäl och stjäl och aldrig någonsin ger något tillbaka. Det kan vara små banala olyckor som utspillda mjölkglas, eller större saker som dygnslånga flygförseningar. Det kan också vara människor i ens omvärld som bara stjäl tid utan att tillföra det minsta.

Dansa jenka

var exakt vad jag gjorde imorse. Vaknade med ymnigt snöfall utanför fönstret, men insåg att jag ändå var tvungen att uppfylla min plikt som självplågare. Drog på mig träningskläderna och gav mig ut. Det var moddigt, det var kulet, snön virvlade in i mina (nyopererade) ögon. För varje två steg framåt halkade jag ett steg bakåt. Jag var ensam, det var mörkt.

Men herregud så härligt! Jag orkade med en dag på jobbet i hysteriskt tempo och sitter nu här med middagsätna, läxlästa och nybadade barn. Det hade aldrig gått om jag inte dansat jenka imorse!

Skenet kan bedra

Visst ser den ganska harmlös ut, den här lilla mjukdjurs-pennan som min 1,5 åring fick som en liten ingenting-särskilt-present igår? Men se skenet bedrar! Julia blev till en början väldigt förtjust i den och ville inte släppa den ifrån sig, så den fick följa med i bilen när jag skulle skjutsa sonen till en kompis. Helt plötsligt så kastar hon den ifrån sig och vrååååålar "Den bitte meeej, den bitte meeej". Jag försökte försäkra henne om att den verkligen inte kunde bitas, men hon lät sig inte luras. Ånej.

Det var alltså ingen vanlig liten utsmyckad penna jag hade köpt utan en livs levande åsna som min dotter nu inte vågar komma i närheten av. Vet inte riktigt hur jag ska göra, finns det djurhem för, eh.. pennor som inte är pennor utan visar sig vara något helt annat?

Rädd för mig själv

Jag ser inte klok ut!!! (jag hör några välbekanta ironiska röster som säger VI VEEEET!) men faktum är att jag ser ut som en spyfluga förstorad i typ 2000 procent. Jag har fått ett par plastlock med stora hål i, som en jättesil, att sätta för ögonen för att undvika att jag gnuggar mig i mina nyopererade ögon inatt. Nu ligger jag ju här i min ensamhet på ett hotellrum så ingen behöver ju se eländet, men jag är allvarligt rädd att jag ska skrämma livet ur mig själv om jag behöver upp på toaletten inatt och råkar gå förbi spegeln. Kanske ska tejpa över de små titthålen också...

Från närsynt bofink till klarsynt hök

Sitter på ett hotellrum i Gävle. Jag genomförde en ögonlaseroperation i förmiddags. Eller jag och jag, det var en väldigt förtroendeingivande ögonläkare som GJORDE det. Hur som helst, för en sekund så hann jag nästan ångra mig. Det var när han återigen beskrev tillvägagångssättet, där de skär ett snitt i hornhinnan, l y f t e r den åt sidan och lasrar på lagret under, innan de lägger tillbaka hinnan... Jag såg framför mig hur kanske hinnan skulle lossna helt, vad vet jag, även en ögonläkare kan väl ha en dålig dag?! Tanken på att få vakna på morgonen utan att behöva känna sig fram efter glasögonen innan man kan tassa ut på badrummet gjorde att jag slog de otäcka tankarna åt sidan.

Och här sitter jag alltså 7 timmar senare och känner att min bofinken-Knut-syn förvandlats till höksyn, dock en hök med mycket grus i ögonen, men det är utlovat att den känslan ska försvinna.

Det enda nesliga är väl att han var tvungen att plocka bort några ögonfransar för att dom var I VÄGEN! Sen när har ögonfransar varit i vägen??!! Och inte kan jag maskera det med någon super-double-extra-wonder-magic-mascara heller eftersom det är no-no med smink några dar framöver.

Inte lyft ett finger men fått massor gjort!

Idag har det varit en dag på jobbet där jag suttit still på rumpan hela dagen. Och ändå är jag oändligt trött. I hjärnan. Jag har haft två större idémöten och det tar fullständigt musten ur en. Hjärnan känns som en liten ihopskrynklad murkla. Det som fascinerar mig är hur "produktlivscykeln" ser ut för ett idémöte. Först lite trevande, vad är det vi ska åstadkomma, sen lite tama idéer, sen allt mer järva (läs ogenomförbara, idiotiska) och sen HJÄRNDÖDEN. Hur man än försöker så händer ingenting på svarta tavlan. Paniken infinner sig, hjälp vi är kommunikationsbyrån utan idéer!!!! Sen efter ett tag är det någon som säger eller gör något som blir det förlösande. Nytt bränsle kastas in och vi förkastar alla första idéer (ni vet dom där som alla andra också kommer på) och idéarbetet kommer in i en verkligt produktiv fas där tankarna utvecklas till koncept och kampanjer som "bara" ska få sig en översyn av en duktig kreatör för att kunna presenteras för kund.

Nu ska jag bara kasta mig i soffan, massera min trötta hjärna och förhoppningsvis vakna upp imorgon med inte allt för mycket träningsvärk.

Det smakar inte som vanligt!

Nej, de gjorde de sannerligen inte, mina köttfärsbiffar. Jag gjorde som jag brukar när jag lagar mat, d v s körde på känn. Älg blandades med cheddar, senap, och en blandning av kryddor som jag inte lyckas memorera. Resultatet blev idag överraskande gott och dessutom lyckades jag få biffarna att sitta ihop. Där brukar det annars fallera lite. Det tråkiga är ju att det är svårt att upprepa succén när man anammar Cajsa Wargs man tager hvad man hafver.

Alla utom sonen åt med stor aptit. Där gick hemmagjorda biffar inte hem. "Det smakar inte som vanligt, biff är mycket godare i skolan" var det hårda omdömet.

Undrar vad Scan, Dafgård och alla de andra livsmedelsdrakarna har för knep när de gång efter annan lyckas få barnen att vända sig mot oss föräldrar och fördärva våra ständiga ansträngningar att laga hälsosam, nyttig och god mat?!

Nu är våren här!

Snart iallafall. Ute på min sedvanliga löptur råkade jag hamna på en helt snöfri fläck, förmodligen där snöplogen gått lite djupare. De en eller två steg jag hann springa på bar mark räckte för att väcka mina vårkänslor till liv. Nu är jag förväntansfull och väntar på de första vårblommorna och snödropp från taken.

Det är någon som pratar!

Med sjuk son har det blivit en arbetsdag hemma idag. Jag har därför fått min beskärda del av TELEFONFÖRSÄLJARE! Finns inget som gör mig mer irriterad. Jag är dessutom anmäld till NIX-registret för att slippa den här typen av nasning. Vid ett av samtalen idag svarade sonen och kommer inspringande med telefonluren till mig "Mamma, det är någon som pratar!!!". Jag tog luren och mycket riktigt, det var någon som pratade, och pratade, och pratade. Jag avbröt honom med ett bryskt "du kan väl för f-n inte bara mala på när min son svarar". Ojdå, fick jag som svar, "jag tyckte det var någon som svarade Annica". Jaha, då helt plötsligt skulle det varit okej att mala på utan känsla för om kunden, d v s jag, har tid eller över huvudtaget är intresserad.

Jag upphör aldrig att förvånas över telefonförsäljning. Det måste vara en utdöende form. Att inte kunden själv får bestämma vad man ska köpa, var man ska köpa det och när man vill köpa känns väldigt gammaldags.

Hur var det här med profilen....

Den som följt mej några dagar kanske uppmärksammar att jag bytt utseende på bloggen lika många gånger som antal dagar jag varit igång med min blogg. Det här beteendet är inget nytt för mig. Så här är det även ibland när jag ska klä mig, till vardags eller fest. Jag bestämmer mig vad jag ska ha på mig. Och ändrar mig i nästa sekund. Det här är faktiskt en ganska jobbig egenskap jag har och framför allt stjäl det ju dyrbara minuter.

Ett annat område som jag beter mig precis likadant vid är middagsplanering. Det här leder till att kylen ofta är full med allehanda burkar med olika tillbehör vars huvudmaträtt aldrig blev tillagad. Kanske dags för en liten tapasbjudning? Att det är min brist på beslutsamhet som är skälet behöver jag ju inte avslöja!

PS Jag känner att jag behöver rättfärdiga mig här också och helt ärligen säga att jag har en motsatssida också, som är enormt beslutsför. Det kan säkerligen flera i min omgivning intyga...

Det är skillnad på skidåkare och skidåkare! Eller?

Sonen har skidträning och jag fick även lill-snuttan på halsen, så hon sitter här bredvid mig i bilen och sover. Bilen är placerad på första parkett och jag kan därför ohämmat studera alla skidåkare som drar förbi i spåret. De är långa, korta, breda, smala, unga och gamla som samsas om ett dubbelspår. Men se, det går alldeles utmärkt! Det här är någonting helt annat än de skidåkare som håller till i pisterna i Åre eller Sälen. Där går störst först, eller den som är tillräckligt kaxig lyckas också kapa åt sig större delen av backen.

Här är jag ganska säker på att jag inte får medhåll från alla?! Och kanske är det så att mina skilda upplevelser har mer med hur hemma jag känner mig på vardera arena. Behöver jag tala om att jag hellre sliter lagg än riskerar livhanken i en skidbacke?

Morgonstress

I looooove morgnar när allt flyter, barnen är på gott humör, man har lagt fram kläder och diverse dagis- resp skolpackning kvällen innan, och man kommer inglidande till jobbets parkering i god tid för att hinna med en kopp te och hinna blicka över kommande vecka, innan första mötet drar igång. Sen är den där lugna stunden liksom förbi för resten av veckan.

Morgonens morgon hamnar därför ganska långt ner på min lista över bra morgnar (om jag nu hade haft en sån lista). En helt hopplös Julia som VILL ha tofsar (i det på gränsen till obefintliga håret) och när jag lyckas trassla in några snoddar i det det där fjunet skriker hon rakt ut och drar ur dom lika snabbt. Hon har ju bara levt i ca 1,5 år så hennes svenska är inte helt förståelig alla gånger. Jag fattar därför inte vad jag gör för fel, vilket gör att hon blir ÄNNU ilsknare. Eftersom det är fadern som ska lämna barnen idag så glider jag ut till min bil lättad över att bara smita från tofs-infernot. Men vilken lycka vara för evigt? Hinner bara ner på stan när jag får telefonsamtal från maken vars bil inte heller vill vara med i matchen. Den är stendöd! Jag vänder, hämtar barnen, varav hälften fortfarande skrikande, och kör sen skytteltrafik mellan skola, dagis och två bensinmackar för att få tag på det maken behöver. Hem igen, ingen framgång med bilen. Jag ska ha möte med revisorn, hur ska jag hinna, hur ska jag hinna?

Hann jag? Ja. Slutet gott, allting gott. Men nästa gång ska jag inte ens hetsa upp mig över stressiga morgnar. Dom finns där ibland och det är bara att njuta dom gånger planeringen funkar!