Krämernas kräm!

En bloggarkollega tillika jobbarkollega var inne på ämnet att shopping skapar lycka. Jag kan inte annat än hålla med. Min stora last är att fylla badrumsskåpet till brädden med allehanda skönhetsprodukter. De utlovar ungdom, fräschör, strålande hy och ett bättre liv helt enkelt. Min mor skulle BAXNA om hon visste vad innehållet i mitt badrumsskåp kostat mig. Jag vet inte heller, jag vill inte veta...

För några år sedan, när kronan var lite förmånligare för utomlandsifrånköp, så hette min favoritsajt strawberrynet. De har i princip alla varumärken man kan drömma om, och som mer eller mindre landsortsbo, så har vi ju inte NK inpå knuten direkt. Man klickade sig igenom sin beställning, betalade och inväntade paketet. Emballaget var omknutet med ett glittrigt lila snöre försett med rosett. Inuti låg varje liten produkt inslagen i ett vackert silverpapper. Det var som lilla julafton att få dessa paket skickade ända från Kina.

Vilken är då min favoritprodukt? Det finns faktiskt en som sticker ut, som verkligen håller vad den lovar. Som gör den narigaste hud persikolen och som får torra, fnasiga läppar att bli vackert glansiga igen. Den heter........ Locobase repair och köps för runt ynka hundralappen på Apoteket. Den funkar också alldeles utmärkt på röda bebisrumpor och böjveckseksem!

Som jag letat!

I ganska många år har jag letat efter den där lilla egna stunden i vardagen. Jag har letat överallt, jag har letat på morgonen, på kvällen, på dagen, på natten och inte funnit den någonstans! Men så helt plötsligt hittade jag den! Som jag saknat den och ändå låg den där framför ögonen hela tiden.

Den här stunden är min! Jag sitter inne i Julias rum och nattar henne med spotify som spelar Alice babs Björnen sover, Mors lilla Olle och andra ovärderliga skatter. Under tiden passar jag på att se över min lilla blogg, som redan börjar kännas som en vän. Det här kanske blir en livslång relation, vem vet? Fast jag antar att jag får byta ut Alice mot något rockigare vad tiden lider.

SJ, SJ gamle vän?

Jaha, då sitter man här. Strandad, igen! Glad i hågen över att ha bokat om min biljett till ett tidigare tåg, så har jag plötsligt blivit surmulen, på gränsen till ilsken. Vi skulle lämnat Centralstationen för 35 minuter sen och för en minut sedan kom personalen och informerade om att de väntade på ett lok. Det måste ha kommit som en total överraskning för dom att de behövde ett lok för att dra tåget uppöver mot Dalarna!??!

Två frågor, varför får vi (d v s KUNDERNA) sitta i en kolmörk kupe i 34 minuter innan vi får veta något? Och hur ser logistiksystemen ut hos SJ, när man uppenbarligen missat denna lilla detalj?

Okej, ska svälja förtretet och väntar nu lugnt på hur SJ givetvis självmant kommer att kompensera oss resenärer på något trevligt sätt...

Lördagsmorgonsbetraktelser

Har haft en fantastiskt trevlig kväll i Stockholm med mina kollegor. I vanlig ordning var jag hungrig som en varg imorse, så trots att jag för en gångs skull skulle kunnat få sova ut, så drog den knorrande magen ner mig till hotellets frukostmatsal i arla morgonstund. Det var liksom bara att hänga med. Det märkliga är att jag trots att jag har hotellets enorma frukostutbud dukat framför mig så dras jag till precis samma saker som jag äter i vanliga fall, år ut och år in. Det är klart, ett och annat lyxtillbehör extra slinker förstås ner. Men det måste ju betyda att jag faktiskt äter världens godaste frukost varje dag. Lyllo mig!

En spännande morgon

Skulle ut och springa i ottan och hade därför klockan ställd på den okristliga tiden 4.50. Klev upp och kikade ut med förhoppningen att all snö skulle vara borta och solen lysa.... Men fick istället se en bil parkerad på VÅR uppfart, precis bakom våra bilar. Vad gjorde den där??!! Jag ringde polisen som inte kunde se att bilen var rapporterad stulen, men förmodligen låg ägaren fortfarande och sussade gott i sängvärmen.

Hur som helst, på 4-5 minuter fanns polisen på plats och inspekterade. Det syntes att dom gjort det här förr... Det var ju inte direkt som på film där dom skulle tagit den tappade, frusna handsken med tång och lagt den i en påse för vidareidentifiering. Men det var iallafall tillräckligt spännande för mig och min 7-åring!

Frågetecknen kvarstår, vems är den frusna handsken? Varför på vår gård? Och är vi nu allierade med någon ur den kriminella världen? Och varför är det fortfarande så mycket snö och kallt?

Vill inte!

Nää, lill inte. Den snart tvååriga dottern stirrar stint på mig när jag försöker dra några drag med den lilla blå tandborsten med djur på. Jo, visa mamma hur stort du kan gapa, försöker jag, men möts av ett skakande huvud och en mun som knips allt hårdare. Meeen, du vill väl inte att ha tandtroll i munnen? fortsätter jag. Fortfarande ingen framgång. Jaha, då får väl tandtrollen äta upp dina tänder då, säger jag och lägger tandborsten ifrån mig, med förhoppningen att hon då ska inse att hon tänjt på gränsen till max nu. Trodde jag, i min enfald. Hon studsar ut ur badrummet och byter snabbt ämne.

Jag kan inte låta bli att förvånas över barns strutsmentalitet och förmåga att sticka huvudet i sanden när det gäller saker man inte vill, inte orkar eller tycker är viktiga för tillfället. Tänk om... Nej, jag slår det snabbt ifrån mig. Som vuxen, som förälder, som företagsledare, som arbetstagare, som samhällsmedborgare så kan man inte, så får man inte slå saker ifrån sig och tycka att någon annan ska ta tag i problemet. Sen spelar det ingen roll om det handlar om att byta en toalettpappersrulle som tagit slut eller höja sin röst mot orättvisor i sin omvärld.

Första dagen på PRAO

Ja, det hette PRAO på stenåldern när jag som åttondeklassare skulle ut och se hur man jobbade på ett RIKTIGT företag. Jag valde Lindex och trodde i min enfald att jag skulle få jobba med mode... Jag stod tre veckor i en källare och strök kläder och hängde på galgar. En av de få gånger jag fick vara ute i butiken kom mamma till min stora fasa. Där stod jag med nymålade läppar och säkerligen någon blå kajal. "På den tiden" så började man inte sminka sig förrän typ i nian, och där stod jag som åttondeklassare och försökte leka världsvan. Ja, det blev inget mer modeinriktat arbete för mig. Och lika väl det, jag är glad om jag hittar ett par jeans och en tröja att hoppa i på morgonen.

Nåväl, tillbaka till det här med praktik. Det här är min första dag som praktikant på min egen blogg. Jag är lika pirrig, nyfiken och entusiastisk som man brukar vara när man börjar med något nytt. Jag är en tuff chef, så jag kommer kritiskt granska allt som skrivs. Och är det något jag inte är nöjd med, ja, då tar jag mig själv i örat och skärper mig, precis som på mitt vanliga jobb.

En löptur i snön

Inkommen från träningen. SMHI varnade för snöfall med drivbildningar som kan ge upphov till trafiksvårigheter, men man är väl smart... Jag höll mig nämligen borta från trafiken, jag sprang min egen lilla runda. Jag fick m a o snöpulsa! Dessutom kunde jag leka min favoritlek, nämligen att jag är med i en tävling och ligger i ledning (det brukar dessutom sluta med att jag vinner, i min fantasi alltså...). Bevisen var ju uppenbara, INGEN annan hade ju varit där före mig!