Vad slår den frustration man känner när tvååringen på en tvåårings vis säger "ja vet inte", när man försöker locka fram vart hon möjligen kan ha gömt den lilla usb-prylen som jag VERKLIGEN behöver för att trådlösa musen ska fungera?! Inte mycket.
"Har Julia lånat den?" frågar jag med min allra snällaste glad-röst. "Japp", svarar hon blixtsnabbt och springer iväg med de små vippande pippilottorna. Okej, jag får försöka klura själv. VAR kan man tänka sig att en tvååring lägger små roliga saker? Under soffan? I en sko? Bakom dörren? I en kökslåda? Nej, ingen framgång fast jag ägnar minst en kvart åt att leta usb-pryttel (va sjutton heter det då?!). Får försöka locka med Julia igen och plocka fram mitt triumfkort. "Om du hjälper mamma att hitta den, så får du en tablett" lockar jag, medveten om att hon älskar mina Läkerol som jag också är kind of addict to. "Tatatablett, ja vill ha", säger hon och spricker upp i ett stort leende. "Men vi måste hitta mammas sak FÖRST, sen får vi tablett", försöker jag. "NÄÄÄÄÄÄ, jag lill inte leta, mamma leta!" får jag som svar. Mina försök att konsekvent hävda att vi måste leta först, möts av allt större frustration från dottern, och övergår till slut i gap och skrik. Nu har jag fler problem än jag hade från början. Fortfarande ingen kontakt mellan mus och dator, fortfarande en frustrerad mamma, nu en frustrerad dotter.
Hur det slutade? Jo, hon fick sin tablett av sin icke-konsekventa, konflikt-trötta mamma. Och USB-prytteln, den låg under kontorsstolen, ca metern från datorn. Kanske inte ens Julia som tagit den....
