Jante

Jag har noterat en lite lustig företeelse. Många som får beröm för en tröja, byxor eller vad det nu månde vara för klädesplagg, svarar att plagget är gammalt, "äsch den här har jag haft i hundra år" eller med ett förvånat "jaså?!". Många gånger kan plagget vara helt nyinköpt och att det faktiskt är första gången hon (eller han, mindre troligt...) bär det.

Så till min fundering; VARFÖR? Jag har dock en teori. Om man nu låter berömmaren tro att man inhandlat plagget för längesen så är man liksom friskriven från alla anklagelser om dålig smak och eventuella trendbrott. Brottet torde för länge sedan vara preskriberat. Svarar man med det förvånade "jaså?!", så säkerställer man att berömmaren inte tror att man tycker att plagget på något sätt är speciellt vackert eller att man själv skulle tycka att man passar väldigt bra i det.

Någon som känner igen sig? Hur ogärna jag än vill medge det så tror jag att jag känner igen mig. Kanske hänt ibland av bara farten. Eller bara någon gång. Eller bara en halv gång...

Stagnerad utveckling eller affärsidé?

Överallt syns och hörs utveckling, utveckling, utveckling. Det kan handla om personlig utveckling, samhällsutveckling, tekniska framsteg eller företag som utvecklar nya produkter och tjänster i en strid ström. Någon mer än jag som blir stressad av det? Det känns nästan som ett personligt misslyckande om man inte lyckats hitta nya idéer från den ena dagen till den andra, eller om man inte hunnit (eller haft råd) att investera i den absolut senaste modellen av padda.

Samtidigt svär jag ofta över saker som inte gått lika rasande fort i utveckling. Senast idag. Häftapparaten är nog skrivbordets motsvarighet till Amish. Den har nog sett ut på samma sätt de senaste 50-60 åren. Idag skulle jag ladda den med nya klamrar och det kunde nästan bli ett blogginlägg i sig. Herre gud, den där fjädern som ska hålla allt på plats, men samtidigt kämpar med näbbar och klor för att göra det så svårt som möjligt för brukaren att stänga mackapären. Kan säga att det gick åt en hel del häftklamrar som så att säga blev för små partier för att kunna sättas i igen. Men det kan vara det som är affärsidén, att göra kassa häftapparater och få sälja måååånga häftklamrar?!

Där var han IGEN!

Jag kan inte riktigt peka på varför, men min fascination för dessa små varelser är stor. Jag skulle inte bli mer förvånad om det plötsligt gick en kamel eller elefant över vägen. Jag skrev om det för ett år sen, http://bit.ly/jjzk6V. 

Imorse på min morgonlöptur hände det igen! Det kom det någon valsande över vägen. På håll undrade jag vad sjutton det var som liksom rullade eller gled över vägen. Tanken gick till en stor fet råtta, men bilden kändes inte riktigt rätt. Sen såg jag, det var ju Pigge! Liksom för ett år sen blev jag så glad. Tyvärr hade jag inte min iPhonen med vilket jag alltid brukar ha på mina löpturer som sällskap och radio. Då hade jag kunna föreviga min lille kompis, för vem vet, kan det varit sista gången jag såg honom???

§ Vanlig hederlig svenska bannlyst på juristlinjen?

Jag börjar faktiskt på allvar tro att man kan vara allergisk mot paragrafer. Likt min äggallergi känner jag hur det kliar i halsen, svullnar i ögonen och jag blir prickig. Dessutom måste jag missat  kursen juridiska för infödingar.

Jag fick dock en förklaring av en person i juristvärlden, "om man någonsin behöver nyttja paragraferna i ett avtal så måste man i allafall anlita en advokat". Ok?! Så det gör alltså inte så mycket om det liknar hieroglyfer när jag själv läser. Jag tycker dock resonemanget är lite haltande... Hur som helst, det är en märklig affärsidé, det är så krångligt så ingen skulle ens komma på tanken att ifrågasätta deras, ja många gånger hutlösa, timdebiteringar för att författa avtal (eller copy - paste som jag i min grinighet vill tro...) och de gör sig själv oumbärliga. Sen är det bara för dem att sitta och vänta och hoppas på att det värsta händer....

Idioti eller psykologi?

Kan någon människa, psykolog eller ej, hjälpa mig komma fram till varför! Varför i all världen utsätter sig vissa människor (inklusive mig själv) för världens stresspåslag, gång på gång, utan och jag menar UTAN någon som helst anledning?

För att ta ett exempel; jag är på jobbet till klockan 7 (och många gånger innan 7) men idag kom jag 3 minuter över och höll på att stressa ihjäl mig (och mina medtrafikanter) för att jag såg att klockan hann gå över 7-strecket. Till saken hör att INGEN saknar mig förrän tidigast efter 8. Min teori är att min tävlingsinstinkt väcks även i såna här lägen. Jag tycker att jag "vunnit" om jag är där fem i, eller ännu bättre tio i sju.

En idé för att avhjälpa hela stressgrejen är ju att säga till mig själv att jag börjar 7.15, men ändå vara där till 7 varje morgon. Frågan är bara hur länge jag skulle kunna lura mig själv?