Nää, lill inte. Den snart tvååriga dottern stirrar stint på mig när jag försöker dra några drag med den lilla blå tandborsten med djur på. Jo, visa mamma hur stort du kan gapa, försöker jag, men möts av ett skakande huvud och en mun som knips allt hårdare. Meeen, du vill väl inte att ha tandtroll i munnen? fortsätter jag. Fortfarande ingen framgång. Jaha, då får väl tandtrollen äta upp dina tänder då, säger jag och lägger tandborsten ifrån mig, med förhoppningen att hon då ska inse att hon tänjt på gränsen till max nu. Trodde jag, i min enfald. Hon studsar ut ur badrummet och byter snabbt ämne.
Jag kan inte låta bli att förvånas över barns strutsmentalitet och förmåga att sticka huvudet i sanden när det gäller saker man inte vill, inte orkar eller tycker är viktiga för tillfället. Tänk om... Nej, jag slår det snabbt ifrån mig. Som vuxen, som förälder, som företagsledare, som arbetstagare, som samhällsmedborgare så kan man inte, så får man inte slå saker ifrån sig och tycka att någon annan ska ta tag i problemet. Sen spelar det ingen roll om det handlar om att byta en toalettpappersrulle som tagit slut eller höja sin röst mot orättvisor i sin omvärld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar