Det måste vara minst 25 år sen jag såg honom. Men imorse kom han där på vägen, med sin vaggande gång och sina pliriga ögon. Jag blev så glad, fast han tittade på mig med förvånad blick som om han inte alls kände igen mig. Min spontana reaktion var att stanna upp och prata lite. Mina försök till konversation möttes dock av att han tvärvände och stack tillbaka till den lilla sidostigen han kommit från. Jag tänkte nästan ropa efter honom, "var inte rädd, det är ju jag!", men insåg att det vore lönlöst.
Trots att han inte uppenbarligen inte delade min glädje över att ses, så kände jag mig glad. Jag hoppas inte det dröjer 25 år till innan jag får se honom igen. Och framför allt, att det inte dröjer så länge innan mina barn får se en livs levande igelkott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar