Morgonstress

I looooove morgnar när allt flyter, barnen är på gott humör, man har lagt fram kläder och diverse dagis- resp skolpackning kvällen innan, och man kommer inglidande till jobbets parkering i god tid för att hinna med en kopp te och hinna blicka över kommande vecka, innan första mötet drar igång. Sen är den där lugna stunden liksom förbi för resten av veckan.

Morgonens morgon hamnar därför ganska långt ner på min lista över bra morgnar (om jag nu hade haft en sån lista). En helt hopplös Julia som VILL ha tofsar (i det på gränsen till obefintliga håret) och när jag lyckas trassla in några snoddar i det det där fjunet skriker hon rakt ut och drar ur dom lika snabbt. Hon har ju bara levt i ca 1,5 år så hennes svenska är inte helt förståelig alla gånger. Jag fattar därför inte vad jag gör för fel, vilket gör att hon blir ÄNNU ilsknare. Eftersom det är fadern som ska lämna barnen idag så glider jag ut till min bil lättad över att bara smita från tofs-infernot. Men vilken lycka vara för evigt? Hinner bara ner på stan när jag får telefonsamtal från maken vars bil inte heller vill vara med i matchen. Den är stendöd! Jag vänder, hämtar barnen, varav hälften fortfarande skrikande, och kör sen skytteltrafik mellan skola, dagis och två bensinmackar för att få tag på det maken behöver. Hem igen, ingen framgång med bilen. Jag ska ha möte med revisorn, hur ska jag hinna, hur ska jag hinna?

Hann jag? Ja. Slutet gott, allting gott. Men nästa gång ska jag inte ens hetsa upp mig över stressiga morgnar. Dom finns där ibland och det är bara att njuta dom gånger planeringen funkar!